Paris

Posted on mars 28th, 2009 in Okategoriserad by tomatliv

Att ha en kompis som är flygvärdinna kan ha sina fördelar. Inte bara för att hon kunnat ta tjänstledigt över våren och sommaren tre år i sträck för att kunna leka café med mig utan också för att hon tagit med mig, sin kompis från landet, till Paris en dag i mars. Visserligen bara en kort visit, måndag kväll till tisdag kväll, men ni kan tro att vi hann med mycket. Kaffe och croissant, Saine, Père Lachaise-kyrkogården, shopping, lunch och en massa travande längs parisiska boulevarder. Sen – vips så är man hemma i Kvistofta igen och allt är som vanligt. På ytan, men inuti är man lite fransk. Nej, det syns inte, men det känns. Det är inte fel att komma hemifrån ibland.Man känner sig lite vidgad i sinnet och  Kvistofta känns nästan lite exotiskt. Ja, det utspelas en del dramatik även här. Kriget mot minerarna pågår för fullt i växthuset, på måndag kommer generalen, den danske rådgivaren på biologisk bekämpning. Jag är väldigt nöjd med diglyphusens attacker på minerarlarverna. Det är lätt att hitta parasitsteklar i bladen och även döda minerarlarver. Få se vad jag får för råd på måndag.

Ett bo med humlor står och surrar för fullt. Om man har en humletolk kan man höra ropen skalla: ”Vi vill ut!” Ja, de ska få komma ut, men inte förrän på måndag, då blommar nämligen tomatplantorna som vi planterade ut vecka 12. Vi har aldrig planterat så sent någon gång, men vi ska testa om det inte är lite vettigare att plantera lite senare i det äldsta växthuset. Vi har ju en tidig plantering i det ”nya”. Och det går faktiskt ingen nöd på dedär humlorna. Jag har utfodrat dem med nektar.

Nu har det också skrivits en actionbok om trimmade mopeder i Vallåkra. Leif Jacobsen heter författaren och han har skrivit en bok som heter ”Razzia” där han beskriver hur han som ung blev jagad av polisen när han forsade fram på sin trimmade Puch Dakota. Boken fick utmärkta recensioner och jag måste läsa den. Boken vänder sig främst till unga, motorintresserade ungdomar, men så farligt gammal känner jag mig inte och jag har faktiskt själv forsat fram på en Puck Dakota, visserligen var den inte trimmad för det varken kunde eller vågade jag. Jag har alltid varit så rysligt rädd för polisen.

Lördag

Posted on mars 21st, 2009 in Okategoriserad by tomatliv

Hade det varit lördag om tre veckor hade jag inte haft tid att sitta här och knappa dator för då hade jag varit i full sving med kaffekannan i Tomatens Hus. Men det gäller att passa på.  Hela eftermiddagen har jag tillbringat i soffan med yllefilten och Karin Alvtegen. Jag är ingen såndär riktig deckarslukare, men jag gillar Fru Alvtegen. Det är så smärtsamt gripande. Man kan helt enkelt inte släppa historien, den måste berättas färdigt innan man får slå ihop boken.

Men lite nytta har jag gjort idag. Frysen i cafét tömdes - här ska inte serveras några gamla rester. Men det var inte så mycket rester kvar, mest någon sockerfri jordgubbspaj eller tomatpaj gjord på glutenfritt mjöl. Ja, så var det ju lite glasspinnar förstås, men de går nog åt i familjen. Gammal isig glass, vem kan säga nej till sånt. Här på landet är vi inte bortskämda.

Mina biologiska krigare kom tillrätta, det var som jag trodde, en chaufför med fokus på annat. Han hade lastat pallen i Danmark, kört den till Helsingborg, gått ur lastbilen och tittat på det vackra vädret och kört hem till Danmark igen. På frågan om var pallen tagit vägen, svarade han att han lastat av den i Helsingborg. När det nästa dag uppdagades att så inte var fallet så blånekade han till att det var hans fel. Vad hade de förväntat sig, att en dansk bett om ursäkt? Det lär finnas ett uttryck i danskan som heter, typ, ”undskuld”, men jag har aldrig hört det.

När jag var på väg till cafét imorse var det en liten, mörk man på vägen som påkallade min uppmärksamhet. ”Hallo”, hojtade han och viftade med armen. Jag stannade och väntade in honom. De tog lite tid innan jag tolkat vad han sa. Han talade ungefär som Peter Sellers i ”Åh vilket party”, fast lite mer obegripligt. Inte så konstigt, han kom ända från Sri Lanka. Tänk att komma ända från Sri Lanka och sen en lördagsmorgon halv tio stå utanför Tomatens Hus i Kvistofta. Det visade sig att han var medicinstuderande i Lund och för att klara försörjningen sökte han lite helgjobb. Jag kunde riktigt föreställa mig denne lille man komma ut och hälsa våra gäster välkomna i vår trädgård och fråga vad folk ville ha att äta och sedan bjuda dem att själv gå och hämta bröd och bestick i väntan på maten. Så exotiskt. Men vi har ju tjejer och killar som ”pangsat” det jobbet så det går ju inte. Och han sökte främst jobb på gårdar på landet. Jag skrev upp hans namn och telefonnummer om jag skulle höra någon som behövde hjälp. Men gårdarna häromkring är på 500 tunnland och drivs av en bonde som arbetar deltid någonannanstans. Jobbet på jordarna sköter han med hjälp av en stor traktor och en lastmaskin. Det är nog inte så i Sri Lanka. Men man vet aldrig, jag lovade att höra mig för. Egentligen finns det ju massor av jobb som behöver göras. I cafét har vi femtioelva trädgårdsmöbler som ska oljas in och jag har fortfarande inte klippt ner vissna buskar från ifjor i min trädgård hemma. Men det kan man väl inte sätta en doktor till att göra. Vi får väl se – han hade nog blivit hemskt glad om jag ringde honom.

Bengt har gjort plats för en kylcontainer som ska stå bakom cafét, så vi inte får så långt till våra kylda varor. ÅH, det kommer att bli så bra. Men nu måste jag gå och klä om, Anna har bjudit på kvällsmat, det gäller att njuta lördagskvällarna som följs av söndagssovmorgnar. Nu är det bara tre kvar..

Fokus tack!

Posted on mars 19th, 2009 in Okategoriserad by tomatliv

Kanske inte låter som något spännande precis, sådär lite petgnälligt, men jag måste ändå delge er några av de tankar som slagit mig under dagen. En dag som från början var väldigt laddad. Idag skulle sista omgången tomatplantor ut på sina platser, nästan 13 000 st. Alla plantorna har under den gångna veckan försetts med såväl bambupinne som ring, för att den ska stå snyggt och ordentligt. Detta är inget enkelt jobb, det är ett riktigt hundjobb, fast ingen hund kan vare sig sätta bambupinnar eller ringar. Man måste vara uthållig, fingerfärdig samt extremt långarmad, för att nå in och sätta den lilla ringen om såväl pinne som planta. Nu var det emellertid färdigt. Och alla snörena i växthuset, där plantorna ska stå, är på plats och idag var det alltså den stora dagen när plantorna skulle flyttas från barnkammaren, där de stått ganska tätt på bord under lampor och bara växt sig stora och feta. Alla var ytterst fokuserade. Anja och Ewa hade fått ledigt från tulpanodlingen, där de jobbat hela vintern när vi inte haft jobb till dem, för att hjälpa till att plantera. Och så Bakir och jag förståss. Bengt och en inlånad David stod för packning och transport. Sååååååååå bra det gick. Jag trodde aldrig att vi skulle hinna så långt redan till kaffepausen halv tio, alla pinnade på allt vad de kunde för alla visste att idag var dagen då vi skulle plantera och då pinnnar man på. Så enkelt är det. Pinnar man inte på så växer plantorna ifrån en och blir en långa drullar att ha och göra med. De hakar i varandra, drar bladen av varandra och vill det sig riktigt illa så fastnar topparna också och så drar man av de också och det är då inte mycket att plantera plantor utan blad och toppar, det kan vem som helst räkna ut. Så det är en viktig dag. Mitt i allt detta ringer Gunsan från hemtjänsten, min granne som är 95 år är sjuk och måste till doktorn. Ja, hon är inte bara min granne, hon är också min kompis och jag brukar hjälpa henne med att handla och sånt, samt att följa med till doktorn om jag har möjlighet. Idag hade jag inte möjlighet eftersom vi som sagt planterade tomatplantor. Min kompis har haft lite jobbigt på sista tiden med en bruten lårbenshals samt en tradig lunginflammation och nu var det lunginflammationen som inte ville ge med sig.  Gunsan lovade att se till att min kompis kom till doktorn, men hon fick inte åka med i färdtjänstbilen utan skulle möta upp i Råå vid läkarstationen. Så långt gott och väl. Men av någon anledning råkade chauffören inte riktigt förstått varför han körde med sin bil. Kanske för att det var så fint väder? Kanske för att det var roligt att ratta? Eller var det kanske för att han fick betalt för att ratta i det fina vädret. Emellertid hade han inte tid att ta med sig några passagerare, iallafall inte en tant på 95 bast som hade en nyopererad lårbenshals och en envis lunginflammation. ”Är du inte färdig? Ja, jag hinner inte vänta på dig”. Och så körde han. Kvar i köket satt min kompis och grät. Vad gör man då – jo man ringer en vän. I skorna och haltande ut i bilen och så plattan i mattan. Visserligen höll vi på att köra ner cykelstället utanför läkarstationen, men hon kom till doktorn, nästan i tid och fick lite medicin som förhoppningsvis kan få bukt med dendär envisa sjukan. Man får faktiskt vara lite rädd om 95-åriga kompisar. Vi hann faktiskt plantera nästan tre fjärdedelar av alla tomatplantorna och imorgon blir det klart.

Dendär chauffören, undrar om han någonsin funderar på detdär med meningen med livet. Vad kommer man att säga i talet vid hans begravning?

-Kurt-Göran, din färdtjänstbil gjorde inga onödiga stopp, det ska du ha all heder åt. Och hans fru kan fälla in ”Ja han var aldrig sen till kvällsmaten.” Nej, det kanske är meningen i hans liv.

För några år sen var det en stor tomatodling ”uppåt landet” som gick i konkurs. På frågan varför det gått så illa svarade ägaren att de inte hunnit skörda för alla tomaterna hade mognat på en gång… Sånt händer inte, från blomma till färdig frukt tar det åtta veckor och det blir en blomklase i veckan. De måste helt enkelt ha tappat fokus på vad de höll på med, det måste väl ändå vara frukten de ville åt. Vem vill odla tomatblad?

Ikväll var jag på biblioteket i Glumslöv för att dels låna böcker till mig själv och dels låna talböcker till min far. Kalle på ”bibblan” hade ordnat en massa olika titlar till far och mej kunde ha rekommendera ett par spännande böcker av Karin Alvtegen att sätta tänderna i. Det är alltid så, man går aldrig missnöjd från Kalle. Ingen gör det. Kalle har fokus på den som kommer till honom och det han gör. Det är så skönt med såna människor.

Tio i tio ikväll ringde en journalist från Metro och ville prata med Bengt. Han undrade varför man skulle köpa svenska tomater för 893 kronor kilot? Det var nämligen vad Esbjörn Gustavsson från Högsby fick för sina primörer när han levererade dem idag.

-För att det är sunt och gott, naturligtvis! Min man han har fokus på hälsan. Och kärleken förstås.

Något väldigt mystiskt har hänt – alla mina biologiska krigare, som skulle anlänt idag, har försvunnit. 1500 parasitsteklar från Holland försvann någonstans på vägen mellan Köpenhamn och Helsingborg. En hel pall lastad med sk. nyttodjur. Pallen är lossad i Helsingborg, enligt chauffören, men den finns inte någonstans. Månde de skickade steklarna med färdtjänsten?

Fredagen den 13

Posted on mars 13th, 2009 in Okategoriserad by tomatliv

Jag hade faktiskt lite 13-känning idag. Det kom bara över mig. Ska man gå och lägga sig och invänta 14? Kanske, men det det är otänkbart när man har 13 000 tomatplantor som förväntansfullt står på borden och trängs och ideligen tjatar ”När får vi komma ut? När får vi komma ut?”
-Snart, säger jag. Alldeles snart. Jag ska bara knyta färdigt alla 13 000 knutarna på de 13 000 snörena som hänger färdiga för er att ta tag i när ni kommer till era platser.
Men så kom då dendär tjejen från Jordbruksverket. Det var väl inget olycksbådande i det, hon hade ringt dagen innan och aviserat sin ankomst. Hon skulle gå och titta i odlingen för att se att vi inte hade några tomatplantor med pepinomosaikvirus. Och naturligtvis skulle hon ha skyddskläder med sig. Tacka fan för det. Ingen kommer innanför mina dörrar utan rymddräkt. Specielt inte i dessa dagar när man faktiskt hittat sjuka plantor lite här och där hos olika odlare. Jag återkommer till det.
Alltså, Jordbruksverket kom in i mitt växthus, klädd som en utomjording i splitterny engångsoverall, blå tossor på fötterna och latexvantar på händerna. Hon kommer rakt ut bland plantorna där jag står och vad händer då? Jo, hennes telefon ringer, där innanför overallen. Och vad gör människan? Jo, hon knäpper upp overallen, tar fram telefonen och svarar glatt ”hallå”. Hallå? Gör du så i alla odlingar så är det ju inte lönt att emballera sig. Den telefonen har kanske varit i femton odlingar innan den ringde just hos oss och hon letade fram den.
 Jag påtalade för henne olämpligheten i att ta fram telefonen, eftersom den är en allvarlig smittkälla. Det hade aldrig slagit henne.
Jag gick därifrån. Det är bra att gå undan ibland, när man känner sig sådär som jag kände mig då.
Sen skulle jag ringa min biologiska krigsföringsleverantör. Jag behövde beställa ytterligare 1500 parasitsteklar till nästa vecka. Eftersom min telefon varit på lagning har den varit frånkopplad över en vecka och när jag öppnar telefonboken upptäcker jag att de enda kontakter som fanns där var aktibörsen och bilbärgningen. -Nääääääää! Nu går jag och lägger mig och inväntar 14. Men som ni vet så kunde jag ju inte det eftersom jag bara knutit 5000 knutar. Och sen blev det lite lugnare. Hörde att forskare kommit på att man kunde få möss att glömma obehagliga upplevelser genom att ge dem nåt nervgift som brände av vissa nervcentra så de glömde rädslan och därför blev orädda för liknande faror. Jag brukar ta ett glas vin, sen tycker jag det känns bättre. Så har man hjärnan i behåll. Om man inte tar för många flaskor förstås.

För att återgå till pepinomosaikvirusen – så är det lite oroande. Eller rättare sagt, alldeles förskräckligt. Denna virus har funnit ett tiotal år i Holland och vi har varit jätterädda för att få den till Sverige. Denna virus är totalt ofarlig för tomatkonsumenten, ungefär som att rosens bladlöss inte går på människor, men det är så lagom kul för rosen. För tomatplantan är det inte bra. Den magrar och blir glåmig, tomaterna blir fula och man kan ibland tvingas lägga huvuddelen av skörden i klass 2. Plantan mår helt enkelt kass och går ner i skörd, ibland 5-10%.
I år har vi fått ett kraftigt utbrott i Sverige. Källan verkar vara plantuppdragaren och lyckligtvis har vi inga plantor därifrån. Men ska man ha såna kontrollanter som telefonerar mitt i inspektionen så kan det ju vara vanskligt. Det är så fruktansvärt smittosamt. Det kan räcka att en anställd hanterat en smittad tomat innan han går iväg på jobbet i tomatodlingen för att den odlingen ska vara smittad och virusen överlever 48 timmar på hans händer. Det kan faktiskt vara lite ödesdigert för en tomatodlare att sticka iväg och äta en Big Mack på lunchen för att sen gå in och jobba i växthuset direkt. Och då är det den lilla tomatskivan i hamburgaren som kan vara boven.

Ikväll när Morgan kom hem från jobbet pratade han lite snällt med min telefon och då plockade den fram alla telefonnummerna som jag sparat. Den hade bara skojat med mig lite. Och nu tror jag att jag tar mig ett glas vin också, så glömmer jag detdär med Jordbruksverket.

Gråa dagar, suck…

Posted on mars 9th, 2009 in Okategoriserad by tomatliv

Varför är det såhär grått. Det händer ju ingenting.  Ja, det var en liten s olglimt idag, men det räcker inte. Humlorna håller ju på att ta död på de små blommorna. Man behöver ju inte gå längre än till sig själv. Vakna upp en regnig dag – vad gör man? Man somnar om. Precis likadant är det med tomatplantorna. De brukar vakna vid soluppgången. Om det är någon. Då sträcker de lite på sina rötter i pimpstenen, lyfter lite på toppbladen och låter blommorna glutta fram lite. Är det då lite sol i själva uppgången så lyfter de lite mer på toppbladen och börjar gymnastisera rötterna lite.  Sen öppnar de blommorna på full gavel. Regnar det däremot, så händer inget mer än att rötterna sträcker sig lite, lite. Sen somnar de igen. Ja, framemot middag skäms de kanske lite och låter blommorna titta fram en kvart, men sen lägger de sig igen. Det är inte ovanligt att de blommor som trots att de varit flitigt  uppvaktade av snygga humlor bestämmer sig för att inte göra några tomater. De blir liksom tomma. Än så länge har det klarat sig rätt så bra ifrån det. Tomatplantor är lite tåligare. Värre är det med gurkplantor. De äter sol. Kommer det ingen sol så skiter de i allt. De magrar och tappar matlust. Det kvittar vad man bjuder dem på. Men var är solen? Varje dag kan man läsa längst bak på Helsingborgs Dagblad hur vädret ska bli. Och de visar alltid att idag ska det vara molnigt men imorgon ska det bli sol. Det är ungefär som att flytta pålägget framför sig på smörgåsarna hela tiden.  Fast man kan ge sig fasen på att framåt kvällen, lagom till att månen ska gå upp, då klarnar det upp. Guldläge för varulvar.

Lite röj!

Posted on mars 7th, 2009 in Okategoriserad by tomatliv

Ja, det fick bli lite röj idag. Fastän vintern varit kall och lång, har det samlats på sig. Kanske inte så konstigt. Det är nästan ett halvt år sen vi stängde Tomatens Hus för säsongen 2008 och ett halvt år går inte ljudlöst förbi. Det hörs i damm och oklippta fläderskott att månaderna passerat. Så – här gällde det att mobilisera krafter. Först på plats var Annapanna med sin japanska sekatör och livsfarliga häcksax. Därefter hasade jag tätt följd av Morgan. Morgan sattes genast i arbete med att klä av ett gäng nya stolar sitt emballage. Inför varje bokslut köps alltid nya stolar in, för att ersätta de med sk. hänggump. Så även vid detta bokslut. Anna och jag planerade för en plats för den nya kylbänken. Det är nämligen också något som alltid har en prioritet när det finns en krona över vid nyår. Vi är rysligt svaga för rostfria kylbänkar. Men det gäller att röja nya marker så att vi får plats med allt i vårt lilla kök. Det är då Bengt kommer in. Han är mannen som förverkligar våra drömmar. Vi önskar och han gör! Nu får han nog ringa en vän, tex. Håkan, som kan svetsa i rostfritt. Det visade sig att det fanns så mycket rostfria hyllor och grejer i vägen för att vår nya bänk skulle få plats.

Moa var egentligen den som gjorde den mest uppskattade insatsen idag. Hon kokte kaffe till oss.  Finns det någon kaka i kylen? Jominsann, det låg en snutt chokladtårta och en rejäl bit mazarinkaka. ”Mmmmm, jag förstår varför folk kommer hit”,sa Morgan när han satte tänderna i tårtbit.

Jag passade på att skura glasskylen för kommande strutar och värmeböljor. Det kommer att bli bra, det känns. Doften av kanelbullar, tomaterna som växer  i växthuset och Annas ord när innan hon satte sig i bilen för att köranhem – Åh, jag längtar till vi öppnar!

Mer djur…

Posted on mars 3rd, 2009 in Okategoriserad by tomatliv

Se nu! Nu har de kommit, de små djävla minerarna. Små flugor, knappt synliga för ögat. Men karska nog att lägga sina små skitägg i bladen för att de sen i sin tur ska kläckas och låta sitt innandöme, iform av en äckligt, hungrig larv, slafsa i sig klorofyllet och äta sig tjock och fet, förpuppas och vips – bli en ny, ding minerarfluga. De tror att de ska kunna ta över hela min tomatodling. Att jag en dag ska komma ut och finna tomatplantorna alldeles bleka som om de drabbats av anemi. Men det ska de ha klart för sig, att vill de ha krig så ska då få krig. Ett riktigt, blodigt krig med de mest sofistikerade vapen man kan tänka sig. Jag har redan mobiliserat mina trupper. Men inte från Nato. Nej, jag kör med Biobest. Biologiska. På torsdag anländer1000 diglyphus, sk. parasiterande steklar direkt från Holland. De är laddade och redo att ge sig ut och parasitera varenda, djävla minerarlarv som råkat bli lagd i nån av mina tomatplantor. Ja, jag är medveten om att minerarflugorna inte lagt allt krut på en gång. Där är flughonor som hållt på sig och planerat nya kärleksbarn efter fredagsdansen. Men de ska inte tror att jag inte är beredd på det. Jag har nämligen avtalat med en ännu större trupp nästa torsdag. Och ännu en torsdagen efter. Sen kan vi se vem som får hissa flaggan. Inte är det flugorna iallafall, det är en sak som är säker. Nej, där kan mamma minerarflugan sitta och vänta på att den lilla minerarflugan ska kläckas, men  tji får hon. Likt en alien kravlar en diglyphus ur bladet där den lilla minerarflugan skulle kläckas. Och var tog den lilla minerarlarven vägen då? Jo, den åt parasitstekeln upp. Ha ha! Enkelt och raffinerat. Don´t mess with me!

För övrigt tuffar det på i odlingen. Vi sätter små bh:ar på tomatklasarna för att de inte ska få ”hängklasar”. Hänger det för tungt så kan klasen knäckas och då blir inte tomaterna så stora som vi vill ha dem. Låter det knäppt? Kanske, men alla de andra gör också det och då är det svårt att stå emot. Ibland är det faktiskt storleken som avgör. Imorgon ska jag ta en bild på den lilla bh:n