Tomatprat

Hörde på Ekot att kungahuset hade sjunkit i anseende och nu låg på samma plats som banken. Det kan ju inte vara kul. Jag har faktiskt ingenting till övers för banken. Hade det inte varit för Lennart på banken så hade jag varit ännu mer oregerlig än vad jag faktiskt är vid varje bankkontakt. Nu har Lennart semester och då hänvisas jag fysiskt till banken och det är inget att rekommendera. Om det så bara är två nummer framför mig så tar det alltid minst en halv timme och då är min puls så hög att jag skäms. Jag menar, det är ju inget att hetsa upp sig över att man får vänta en halv timme. Det är ju mjuka säten att sätta sig på, men jag lovar – du blir alltid blåst. Och det är det som retar mig.

Igår var det dags igen. Lennart var som sagt på semester så jag fick åka till banken personligen, istället för att bara lyfta luren, be Lennart fixa, lägga på och känna att pulsen slog jämt. Nu var det så att jag skulle betala en tysk faktura och det är egentligen ingenting som jag har något problem med, tyskarna är ett rekorderligt folk med korrekta BIC, SWIFT och andra nummer som man kan behöva när man utför en utlandsbetalning via internet. Nu visade det sig att det inte gick att göra en utlandsbetalning till en ny mottagare där mottagaren skulle mottaga sina penningar samma dag via Swedbanks internetbank utan man kunde bege sig till ett bankkontor och få denhär tjänsten utförd till samma pris där som det skulle kosta att göra betalningen via  internet. Ha! Det är bara som de säger. Att betala denna faktura via internet skulle kosta tio kronor. När jag nu stod där vid bankdisken och pengarna skulle gå till Tyskland så kostade det faktiskt femtio kronor.  Så stiger pulsen. Men jag betalade och jag blir inte ett dugg förvånad. Precis som att jag inte blir förvänad när kungen gör skandaler, för jag förväntar mig inget annat. Men så har de ju också sin Lennart. Ja, jag tänker på Viktoria. Hon verkar ju vara den som gjuter olja på vågorna.

Imorgon kommer Expressen, de ska skriva och fotografer oss och våra tomater. Ja, det kan jag förstå, där finns minsann att skriva om. Och tomaterna är granna som aldrig förr. Värre är det med mig, sist jag blev klippt så var det Moa som högg med saxen. Ena sidan blev OK, men efter allt skrattande som barberandet utlöste så hade hon tillslut så ont i magen att hon helt enkelt gav upp. Där satt jag halvskalperad och försökte justera de djupaste hacken i tinningarna och det är ju övergående, det växer ju lite varje dag och det är ju ingen som vet hur det skulle se ut. Men jag vet inte hur det kommer att se ut i Expressen. Journalisten som kommer har aldrig sett mig så jag kan ju ha peruk. Tänk om jag haft ”Pippi Långstrumpsperuk” och låtsats som ingenting. – Ja hej, det är jag som är Boel. Välkommen till Tomatens Hus!  Jag tror jag hade gjort mig på färgkort. Istället för dethär gråa felklippta håret som jag har nu. Men jag kan ju ha en ”kepsamössa”. En lantmännen mössa med skärmen uppvikt, så verkar jag genuin.

Nä, precis som om hon bryr sig hur jag ser ut i håret. När vi hade vår ostaffär i mitten av åttiotalet så var det en kund som berättade att hon hört någon annan kund som beskrev oss: Ja, de är trevliga men tjejen ser inte klok ut i håret.

• Leave a comment... (0)

Nu är de efter mig igen, telefonterroristerna. Jag jobbar från bittida till sent, förutom de små korta avbrott jag har för mat och vila, men jag hinner knappt innanför dörren förrän det ringer på vår telefon. Det är som om det sitter en fotocell innanför dörren som startar telefonen. Och det är alltid någonting som jag ska köpa eller skänka pengar till. Hur många telefonabonnemang kan jag ha? Hur många försäkringspremier kan jag behöva? Hur många träd kan jag plantera? Hur många barn kan jag ge en skälig skolgång? Hur många gånger kan ni ringa mig innan jag får ett nervöst sammanbrott? Det som retar mig mest är de som ringer från välgörande ändamål som jag redan skänker pengar till. Hur mycket av de pengarna som jag skänker går till dethär callcentrat? Jag har redan sagt upp bekantskapen med Rädda Barnen när de ringde mig gång på gång för att be mig att skänka mer pengar. Då hade jag under många år skickat trehundra kronor i månaden. Jag hade vid upprepade tillfällen förklarat att jag inte var villig att skänka mer. Ändå fortsatte de att ringa. Nu är det VI-skogen. De har jag också stött i många år. Jag gillar deras projekt men jag har ju inte obegränsat med pengar och dessutom tycker jag om att kunna stödja lite oregelbundet också, tex. en flickskola i Afganistan eller en hönsgård i Afrika. Och varför får jag inte vara ifred i mitt eget hus. Ska jag behöva dra ur jacket i telefonen för att slippa bli irriterad på min fritid?

En kväll, nu i påsk, när jag satt som allra skönast i min stol så ringde telefonen. Min första tanke när det ringer är alltid – Nej, jag svarar inte. Men det är ju också sjukt, vad ska jag då med telefon till. Dessutom kan det ju vara någon som är i nöd och då kommer jag ju aldrig att förlåta mig själv om jag får veta att de ringt till mig och att jag bara satt där i min stol medan de förblödde/blev strypta/drunknade eller nåt annat förskräckligt. Men jag var så trött i fötterna efter att ha stått i affären, det är ju alltid så i början av säsongen, man är helt enkelt inte van. Ja, alltså -  jag reste mig ur stolen, gick på stolpiga ben genom hela huset, lyfte luren och svarade med hög röst på mitt mest invandrarlika sätt: HALLA!  Med betoning på det sista a:et.Jag svarar så ibland bara för att kunna fortsätta samtalet med att jag inte förstår vad de pratar om, jag bara städar här. Det är inte riktigt rätt, det vet jag men det känns rätt så skönt, så slipper jag dem. Men rösten i andra sidan luren genomskådade mig och sa: Är det du Boel? och då hörde jag att det var grannen. Han ville bara tacka för brödet han köpt tidigare på dagen. Han tyckte det var så gott och han visste hur mycket brydderi vi haft med vårt bageri och nu ville han bara uppmuntra oss för det arbete vi lagt ner. Ja, sånt är ju värt att lyfta på rumpan för.

• Leave a comment... (0)

Idag invigde vi den nya stenugnen. Bengt hade förberett tre styck pain blanc som gräddades i morse och jag måste säga att godare bröd har inte ätits i detta kök. Vi har under lång tid tjänstgjort som brödjury varje förmiddag. Bengt har blandat och bakat – vi har tuggat och svalt. Men genomgående har det faktiskt varit rätt så brända bröd. Detta beror på att den ugnen vi har i vårt kök är en varmluftsugn med alldeles för liten volym för Bengts bröd. När han har krämat på för att få den rätta skorpan så har brödet helt enkelt kommit för nära själva värmekällan. Nu gör det inte mig så mycket att brödet har en mörk nyans, tvärtom tycker jag att det är rätt så gott. Även när jag äter Vika Bröd blir jag alltid lika nöjd när jag kommer över ett välgräddat paket, vilket är rena lotteriet eftersom man inte gärna kan stå och öppna knäckebrödspaketet i butiken.

Alltså, ugnen är invigd och resultatet mer än tillfredsställande. Och tur är ju det för vi kommer inte att ha några färdiga tomater till påsk. Jo, vi kommer att ha en handfull av sorten Solarino, en liten godistomat som visade sig vara åtminstone tio dagar tidigare än sina kolleger typ Conchita. Vi har aldrig odlat Solarino förr, men de ser goda ut. Än är de bara lite fisröda så vi har inte kunnat smaka dem än.

Men tomater ska man ju inte tvunget ha till påsk. Det är ju äggen man vill åt. Jag skulle så gärna vilja ha höns, men jag måste säga att jag är rätt glad att jag inte har några höns i november när jag faktiskt kan packa väskan och åka på semester. Det är lättare att inackordera Fia hon någon. Tror det hade varit svårare med hönsen.  Men annars har jag alltid haft höns. Och så praktiskt, de äter ju allt som blir över i köket. Det gör ju iochförsig Fia också, men det är inte så bra för henne. Det mesta är ju farligt för hundar när man läser om det. Choklad kan de dö av. Det visste jag inte, men nu vet jag. Men Fia vet inte och hon blir alltid lika sur när jag inte bjuder som jag gjord förr. Lök kan leda till blodbrist. Så nu får hon inte sista slurken på löksoppa. Också trist, tycker Fia. Vet inte om höns får äta lök och choklad men det är ju ändå främst för äggen man har dem. Eller hur.

• Leave a comment... (2)

Jag gömmer mig! Det är söndag, lite fisigt väder. Vad gör man? Jo, man kör för att kolla om det går att ta en fika på Tomatens Hus. Ja, rent teoretiskt skulle det väl funka, men i praktiken är det stängt ända till den femte april. Och det är egentligen alldeles för tidigt det också. För vår del. Och inte blir det bättre av att Mats Olofssons tomater är färdiga och att det står om det i tidningen. Våra är då iallafall inte färdiga. Inte än på en månad. Men ändå ska vi öppna till påsk, om arton dagar. Jag hejar på mina kryddor att de ska växa yberfort. Men det hjälper inte att heja. Och framförallt hjälper det inte att jag går och glor på dem varje dag. Det hjälpte lite att jag hade migrän igår och låg pall i min säng. Då tyckte jag faktiskt att de hade växt lite imorse när jag gick ut och  tittade. Men det löser sig. Jag får sälja honung. Det köpte vi på oss i höstas så det har stått och lagrats i vårt skafferi hela vintern. Och så ska vi sälja vårt fina tomatporslin från Italien. Det har ingen sett, det är en hemlis. Gurka finns också, även om vår egen inte kommer att vara färdig så finns svensk gurka att tillgå hos kolleger.

Men annars får man väl säga att våren sköter sig. Jag har slutat att ge fåglarna fågelfrö varje morgon. Nu tycker jag att de får ge sig ut och leta själv. Fortfarande har de fri tillgång till talgbollar, jag fick en hel spann full av Bengt i julklapp. Och även om fåglarna tycker bäst om lyxblandningen av fågelfrö så nöjer de sig väl med talgbollarna också.

Kollar lite i katalogerna från leverantörerna. Det är ju dags att beställa och det finns ju massor av roliga attiraljer att köpa på sig som odlare. Men hur många olika sorters knäskydd, odlingsförkläden, trädgårdstofflor och annat mojs kan man sälja? Jag hade själv inte köpt en enda av de prylarna. Då är det svårt att tänka sig att andra kan köpa. Däremot är det mycket gott från delikatesskatalogen som lockar. Men sen får det ju hänga ihop lite med det som förövrigt finns på hyllorna. Men jag lockas av den färska pastan, tryffeloljan,kronärtskockcremen, skinkor från pata negra och allt det andra som jag hittar i katalogerna. Jag kanske kan beställa det för egen räkning och äta det i lönndom?  Nej, jag får skärpa mig och ta hem det som var sagt. Men där är ju dendär uppochnedvända odlingsspannen som man ska odla tomater i. Där utlovas det att tomaterna klarar sig bättre mot mjöldagg om man odlar på det viset. Och inte bara det, man får bättre skörd. För min del tycker jag bara att det verkar konstigt. Så problemet för mig om jag tar hem dendär krukan är att övertyga mina kunder om att köpa något som jag själv inte är riktigt övertygad om varför man ska köpa. En nöt att knäcka för en nötväcka.

• Leave a comment... (0)

I fredags kom då beskedet från Miljö och Hälsa – vi har fått ett års dispens på vårt ”undermåliga” avlopp och därmed kan vi förhoppningsvis få igång vårt bageri! Vilken lycka. Det var inte bara Loreen som var Euphorisk, vi var heleuforiska. Eller tokeuforiska. Vi var helt enkelt skitglada! Och vi skålade med kaffekopparna klockan tre och vi kände alla att detta kommer att bli detta som hela världen väntat på – Tomatens Hus stenugnsbakade bröd och kanelbulleri. Eller vad det nu ska kallas. Och det passade så bra för Morgan skulle iväg till Jämtland, närmre bestämt till Revstad Bakstuga och lära sig att baka det allra godaste brödet hela denhär veckan och allt kändes ju lite mer meningsfullt när vi nu faktiskt får lov att baka det där goda brödet också. Han passade på att ge sig av redan ifredags, för att titta till sin lillebror i Stockholm på vägen upp till Jämtland. Men är det inte fräckt, då hade några fräcka skrothandlare varit framme och stulit kopparledningarna mellan Nässjö och Alvesta så det tog tre timmar längre tid att ta sig mellan Lund och Stockholm än vad som var gängse enligt tidtabellen. Synd att de inte fick ström i fingsarna. I vårt proppskåp här i huset har vi ibland sånadär klåfingriga möss som tror att det är nåt annat än ström i detdär skåpet. Men det är det alltså inte och de får alltid plikta med livet och vi märker det inte förrän det blir en frän os i farstun och det då bara är till att pilla ut det lilla ruttnande musliket. Nu satt det inga ruttnande lik mellan Nässjö och Alvesta och det kanske man inte ska önska. Men man blir lite trött på såna typer.

För fjorton dagar sedan var Bengt på en såndär bakkurs, det var visserligen bara två dagar och det var i Hunnebostrand. Men ändå så lärorikt och inspirerande. Det är Eldrimner som håller i dehär kurserna och det är vad man kallar småskaligt mathantverk. Mycket genuint och äkta och för människor med en vilja att göra bra mat av bra råvaror. På dehär kurserna är det ofta folk som är i stånd att starta någon verksamhet eller kanske redan är igång. Men en gemensam erfarenhet som alla deltagarna har är att de har en gemensam fiende – myndigheterna! Visst är det fantastiskt.

Jag kan se hur man i stadshusets dagliga morgonsamling alla i kör skallar:

 Kom igen, presentera din dröm och vi ska snabbt ta den ur dig!

Och sen går de in på sina rum och tar hand om alla inkomna ärenden.

• Leave a comment... (0)

Igår var jag i kyrkan två gånger. Det hampade sig så att jag skulle sjunga med ”min” kör på förmiddagen och att Lunds vokalensemble skulle sjunga i Ottarps kyrka på eftermiddagen och det ville jag gärna lyssna på. I kyrkan får man sig ju också ett guds ord på vägen och eftersom jag gick två gånger samma söndag så fick jag höra samma bibelord båda gångerna. Prästen i den kyrkan där jag sjunger brukar berätta om att vi ska be och be och be. Och när vi har bett så ska vi be lite till. Igår handlade det om att det inte räckte att göra sitt bästa utan man skulle anstränga sig lite till och alltså ”tokbe” för att få fram det man ville. Detta tyckte jag  lät lite konstigt. I mitt liv räcker det minsann inte att be, man får faktiskt göra det själv det man vill ha gjort.

Prästen som pratade i Ottarp talade också om dethär med att anstränga sig. Hon berättade om kvinnan som försökte få Jesus att förbarma sig över hennes dotter som inte mådde så bra, men Jesus var trött och lärjungarna ville väl skona honom lite så de föste undan henne. Men hon gav sig inte, hon fortsatte att ropa och gala och tillslut så fick han väl nog och la sin hand på dottern så att hon kryade på sig.  Ja, tjata hjälper. Men man kan ju inte bara hålla på att åkalla Jesus i alla ärenden. Exempelvis är det ju inte Jesus som lagt sig emot att vi använder ett befintligt avlopp till vårt beredningskök. Det hjälper ju inte om jag sitter här och ber att Miljö och hälsa ska ändra sig och godkänna trekammarbrunnen. Men kanske jag kan göra som prästen i Ottarp sa – ropa och gala. Jag kör in på deras kontor och tjatar och tjatar tills de tillslut säger OK. Men nej, jag tror inte det heller. Jag får nog helt enkelt gräva mig till en lösning, bokstavligen. Koppla in oss på något som är godkänt. I psalmen som vi sjöng, såväl på morgonmässan som på eftermiddagsmässan, löd det också att ljumma, lata sökare inte fann frälsaren, så det är nog lika bra att ta i med hårdhandskarna. Men det låter bekvämt att sätta sig och be att få saker gjorda. Särskilt sånt som har med avloppet att göra.

När vi går i kyrkan får vi också våra synder förlåtna. Jag tycker det är lite fräckt. Att jag kan bära mig åt och sen gå till kyrkan och bli förlåten. Jag tycker det vore bättre om prästen uppmanade oss till att gå ut och be om förlåtelse till de som vi varit dumma mot. De kan ju inte veta att vi sitter där i kyrkan och skäms. Och så ska vi inte inledas i frestelser. Det låter ju också lite trist. Vad blir det till kvällsmat? Potatisavkok! Hur kul är det. Nej, fresta mig med en blodig biff och en smarrig potatisgratäng. Och chokladmousse till efterrätt.  Eller en tomatpaj!

• Leave a comment... (0)

Så glada vi är idag. Lotta Bromés väntan är över. Så hon har tjatat om den kungliga nedkomsten och idag blev det alltså och hon kunde ägna hela sitt program åt prinsessan. Men visst är vi glada för Daniel och Viktorias skull. Och för mormor och morfars skull. De är ju såklart också glada. Och farmor och farfar.  Ja, det finns ju ingen större lycka än att bli förälder. Hur det är att bli mormor eller farmor det vet jag ju inte, men jag kan nog tänka mig att det är alldeles makalöst fantastiskt. Sånt kan jag tänka på ibland, hur glad jag ska bli när jag får barnbarn. Som jag ska skämma bort dem. De ska få göra allt de vill. Och jag ska baka de allra smörigaste kanelbullarna och grädda de allra fetaste pannkakorna. Såg på nyheterna ikväll att Viktoria och Daniel redan åkt hem från sjukhuset och jag minns när jag låg på BB med min sistfödda, Moa. Vi hade eget rum med kabeltv och jag kände mig som en riktig drottning, trots min ringa titel. Men så skulle vi då åka hem och vi hade väl gjort oss iordning och väntade på att Bengt skulle komma och hämta oss. Då ringde han och meddelade att vi fick vänta för hunden hade ätit råttgift så han var tvungen att åka till djursjukhuset först för att inte hunden skulle dö. På vägen in till djursjukhuset blev hunden åksjuk och kräktes i bilen och upp kom råttgiftet så han kunde åka hem igen med en giftfri hund. Sen kom han och hämtade hem sin drottning och prinsessa. Funderade idag på vad den lilla sessan ska heta och med tanke på att morfar har som valspråk ”för Sverige i tiden” så måste ju namnet vara nåt ”up to date”, alltså något som ligger i tiden. Och då tänker jag ju på att det bör vara nåt könsneutralt, det är ju så på tapeten. Så ska det ju vara lite kungligt och stiligt. Ja, det bästa jag kan komma på är Carl-Astrid, det tror jag att det blir.

Men i växthuset går livet vidare, trots att det föds prinsessor. Vi oroar oss lite för hängiga plantor. Detta tyder på svaga rötter och denna tendens kan vi se på yttersidan mot norr och det beror nog på att det varit lite kallt mot den sidan. Men idag har vi gjort första hjälpen, idethär fallet betyder det att man gör en gördel runt stammen närmast krukan och fyller i torv där. Då slår plantan nya rötter och får på det viset en ”nystart”. Det är lite jobb med det men det brukar funka. Och det är en himla tillfredsställelse när man gjort vad man kunnat för att ändra något som inte är bra. Så – nu ser vi tiden an och hoppas på ny spänst mot norr.

• Leave a comment... (0)

Nu kör vi! Ja, det heter ju så när man gör något. I tv  kan man se hur de står och berättar om vad de ska laga för något, kockarna. Och så när de berättat om alla ingredienserna som de ska röra ihop så säger de: Nu kör vi! Men inte kör de någonstans, nej det är bara något man säger ungefär som fransmannen säger alors. Med mitt körande menar jag att nu har jag sått. Grunden är lagd för att jag ska ha något på borden i affären förutom tomaterna och då är det alltså kryddor och plantor jag tänker på. Men jag är inget vidare på att se framåt och planera. Jag ställer mig hela tiden frågan om det är dags att så, beställa och sånt. Ifjor sådde jag alldeles för tidigt och många plantor och kryddor blev alldeles för stora innan det var dags att öppna för säsongen. Nu är ju inte det hela världen, kryddor är ju alltid användbart, men det gäller ju att det funkar sen så att man inte bara tittar på sina stora kryddor och tänker att kryddor har jag ju så det behöver jag inte så. Fel! Jag måste ju så kontinuerligt så att det alltid är fullt på borden. Men nu sådde jag en massa kryddor igår så att jag ska ha stora basilikor i god tid till vi öppnar så att jag kan göra rebellpesto – vi har alltså fortfarande inte fått godkänt för vårt kök. Men jag sådde inte bara kryddor, jag sådde tomatplantor till alla våra hobbyodlare och jag sådde inte bara en sorts chili utan tio olika. Jag kom över en katalog där det fanns så mycket spännande grejer och jag som inte är så haj på chili, men väldigt intresserad därav beställde. Och igår damp fröerna ner i brevlådan och jag sådde. Nu ska jag bara läsa på så att jag kan rekommendera rätt sort till rätt rätt. Ja, det är inte bara till att taga vad man haver utan man ska taga en sort om man ska laga asiatiskt, en annan sort om man lagar mexikanskt, en tredje om man lagar indiskt osv. Och jag brukar få god hjälp av mina kunder, de brukar veta vad de vill ha. Men jag tycker själv att det är svårt att laga med de sorterna med mycket hetta. Man kan ju göra så att de bara får koka med en stund och sen fiskas upp. Bara för att man inte ska råka bita i en såndär starking och sen inte kunna njuta mer av anrättningen. Jag brukar drabbas av andnöd när jag hackar chili. Det kanske alla gör, men jag hackar snabbt och håller andan, sen brukar jag gå ut och andas i rummet bredvid för annars snörps det åt i halsen. Men det är å andra sidan det enda jag reagerar på. Jag är en sån tålig typ som äter mat utan att bli sjuk. Även gammal mat. Ja, jag brukar ju lukta så att det inte luktar illa, men om jag är hungrig och hittar något som ser ätligt ut och inte luktar illa så äter jag  det. Brås nog på min far som brukade  berätta att han en gång ätit en smörgås som hans mormor brett råttgift på och sen satt på en talrik i skafferiet. Det var lite rough tycker jag av mormorn att göra så. Det var väl råttan hon ville åt, eller var hon trött på sitt barnbarn som gick och snyltade i hennes skafferi? Däri kan vi spekulera.

• Leave a comment... (0)

Nu ska ni höra! Jag är tillbaka i cyberrymden. Vet inte om något märkt att jag varit lite frånvarande, men så har det alltså varit. Ibland tar livet sig lite nya svängar och kraften går åt till annat. Men nu känns det som om det skulle vara roligt att skriva igen. Det skulle vara roligt att formulera mig och berätta lite om vad jag gjort. Även om Far aldrig mer kommer att läsa vad jag skrivit.

Jag har ju planterat tomatplantor, de har växt, jag har virat tomattoppar kring sina snören för att de ska växa rakt och fint… Humlorna har kommit och flyger så glatt från blomma till blomma. Ja, det är ju inte så spännande att läsa kanske. Men då kan jag ju berätta att miljö och hälsa har haft synpunkter på avloppet till vårt beredningskök och därmed stoppat arbetet där och att vi efter det haft lite mailväxling med dem. Att vi lagt nytt golv i vår butik, ett fint fiskbensmönstrat klinkergolv. Ja, vi har även lagt ett fint klinkergolv i beredningsköket men nu vet vi inte om det  blir någon beredning i det köket. Kanske vi får ägna oss åt att knyta ryamattor istället. Det kan väl inte göra någon åverkan på miljön iallafall. Det bästa vore kanske om alla knöt ryamattor och inte brydde sig om att starta några dumma verksamheter utan bara satt där hemma och knöt. Man kunde ju knyta in sina frustrationer i den där mattan så blev det inga utsläpp av dem heller. Tänk så mycket mattor det kunde bli. Och så trist livet kunde vara. Och ingen åverkan på avloppsnätet.

Jag tänker ibland på vad folk ska syssla med fram till de blir sjuttiofem när de äntligen får gå i pension? Det bör ju vara någon verksamhet som inte behöver passera avloppet för där är ju redan så belastat. Visste faktiskt inte att det var så stora problem med det. That is it, the bottom is nådd. It can´t take anymore. Inte ens lite diskvatten från vårt kök? Nej, tyvärr. Eventuellt kan vi skicka det på export till Landskrona kommun. Men de har ju redan sina problem. Och så har de torrdockan som man inte sökt bygglov för i Lundåkrabukten. Nej, de kan ju inte gärna ta emot vårt sköljvatten när vi diskat vingen till degblandaren.

Men nu har jag tänkt ut en strategi till vårt beredningskök. Allt som kommer därifrån ska få ett prefix. REBELL! Vad sägs om Rebellpesto, Rebellbröd eller Rebellsylt? Och vi ska stå där och koka och baka med svart rånarluva så att ingen kan känna igen oss. Och kunder som vill köpa våra alster får komma in och väsa i mungipan nåt chifferat ord, som bara riktiga finsmakare som våra kunder har lärt sig. Mer instruktioner följer.

• Leave a comment... (2)